Linda Gail Lewis Intervju. Linda Gail Lewis växte upp i skuggan av sin storebror Jerry Lee Lewis, men har på senare  år lyckats bygga upp en egen karriär som artist och låtskrivare. Sedan hon började spela rockʼnʼroll-piano och återuppta sin solokarriär i slutet av 80-talet har hon släppt ett antal plattor, däribland ”Out Of The Shadows” (2002) och ”Lie And Deny” (2004). Hyllade duettalbumet ”You Win Again” (2000) gjorde hon ihop tillsammans med självaste Van Morrison. Linda är en stor Sverigeälskare och har många vänner här. En av dem är saxofonisten och gitarristen Micke Finell från The Refreshments, Dave Ed-munds Band, Little Band och Rockarounds,. Han lärde känna henne för några år sedan. - Någon i Norge ringde och erbjöd oss att ta hit Linda med ett norskt kompband, minns Micke. Men hon var nyfiken på att testa ett svenskt och det blev the Rockarounds. Första spelningen var i Steninge, tror jag, och det funkade oerhört bra. Hon är lätt att jobba med och en väldigt trevlig och varm person. Samarbetet resulterade förutom ett stort antal spelningar även i albumet ”Lie And Deny”, som släpptes förra året och spelades in i Sound Control Studio i Skutskär med Finell som producent och gästartister som legendariske gitarristen Albert Lee och den svenske blueshjälten Sven Zetterberg. – Med oss blir det mer rockʼnʼroll och mindre country, konstaterar Finell belåtet. Resultatet blev så lyckat att ytterligare en studioplatta är inspelad, delvis med samma gäster som sist och givetvis Rockarounds grundsättning Micke Finell (sax och gitarr), Sven Zetterberg (gitarr), Ingemar Dunker (trummor) och Mike Watson (bas). Till den kommande studioplattan har Linda sjungit in en duett med Sveriges egen Jerry Williams, ”Me & The Boys In The Band”, signerad Eva Eastwood. Nedanstående samtal med Linda gjordes vid ett av hennes tidigare Sverige-besök. När besökte du första gången Europa för att spela? - Första gången jag kom till Europa för att göra en rockʼnʼroll-show var 1990. Jag var rädd. För jag hade bara spelat rockʼnʼroll-piano i några år och skulle spela på en Jerry Lee Lewis-konvent i Wales. Min bror kom på besök en tid innan och jag förklarade att jag var orolig. Han sa, jag kan säga om det håller, kom till ett gig och sa ”show me what youʼve got”. Efteråt tyckte han att jag kunde åka och att de skulle älska mig. Och jag var givetvis oerhört nöjd med att ha min brors godkännande! Speciellt som han i början tvivlade starkt på att jag skulle kunna lära mig spela rockʼnʼroll! Har du alltid velat uttrycka dig musikaliskt? – Till en viss grad. Jag spelade in skivor som mycket ung, men satte mina barn först. I dag är allt annorlunda. Barnen är vuxna och jag kan lägga ner all energi på musiken. När jag var riktigt ung kunde jag inte göra det för att jag hade för kul. Jag turnerade med min bror, som också är min favoritartist och det var full fart hela tiden. Min bror var väldigt beskyddande. Bortsett från ett problem med sömntabletter på 70-talet så var det inte mycket droger och alkohol i mitt liv. Men jag gifte mig ofta! Du verkar sätta stor vikt vid att folk ser dig för att de gillar dig och inte på grund av någon koppling till någon annan? – Jag lever i skuggan av min bror, men det är också bra för det får mig att arbeta hårdare för att övertyga folk. Och jag spelar hellre för 200-500 av mina egna fans i en klubb än på större ställen ihop med folk som min bror eller Van Morrison. Jag vill att folk ska vara där för att se mig. Är det inte hemskt att vi människor är sådana? (skratt) Jag har en kärleksaffär med min publik. Min konsertbokare säger att han känner en speciell värme mellan min publik och mig. Jag vet inte varför. Kanske för att de känner att jag älskar det här så mycket. Jag började sent, jag var 40 år gammal när jag inledde min solokarriär. Jag har spelat med min bror i 15 år, jag var hemma med mina barn i fem år, jag turnerade med Van Morrison och har gjort duetter. Men när jag har chansen att möta min egen publik och vi kan dela något blir vi ett. Det är en intressant och underbar händelse. Vad är det bästa och vad är det sämsta med att vara artist? – Att ha en publik som gillar det du gör är väldigt tillfredsställande. Det sämsta är nog att det ibland är fysiskt tufft. Lite sömn, mycket resande och hur man än känner sig måste man vidare. Ibland är jag så trött att jag inte förstår hur jag ska orka genomföra giget. Och det är hemskt känsla. För man har en publik, en arrangör och ett band som är beroende av dig. Men sedan, när man äntrar scenen, kommer den där extra energin. Men man kan inte låta bli att tvivla. Vad gör dina barn? – Mina döttrar sjunger. Inte helt professionellt, men det lutar ditåt. De heter MaryJean McCall och Annie Marie Allgood och vi kallar oss the Lewis Three när vi sjunger tillsammans. Min yngste son är 23 och min äldste är 42 och bor i mitten av ingenstans, ute i vildmarken. Han jagar och fiskar och bor med sin pappa och farmor. En underbar man. Vi pratar ofta i telefon, men ses sällan eftersom jag reser ofta. Hur kom duetten med Emil Sigfridsson (Have I Told You Lately That I Love You) till? - Jag har en god vän i Sverige vid namn Stig Lindell, som är producent, arrangör och musiker och arbetar för svensk TV. Vi jobbade ihop för första gången redan 1994 och har förblivit vänner sedan dess. Emil sa till Stig att han ville spela in ”Have I Told You…” Och jag hade redan spelat in den med Stig flera år tidigare! Så han kom på idén att göra den till en duett. Emil är en talangfull ung man så jag tackade ja. Han spelade in sin sång, influerad av min originalsång och sedan kom jag över för att spela in den på nytt, med hans sångpålägg som inspiration för mitt! En ganska cool grej. Har det huvudsakligen varit positivt eller negativt för dig att vara syster till en legend som Jerry Lee Lewis? – Definitivt bra. En kvinna vid namn Linda Gail Smith skulle inte kunna starta en karriär vid 40 års ålder. Och nu är jag 57 och känner att jag just börjat. Många i min ålder har redan gett upp! Vilka är dina tydligaste minnen från turnerandet med din bror? – Ett av mina favoritminnen var när han fick sin första stora check och köpte oss ett nytt hus, en ny Cadillac och en massa fina kläder. Vi flyttade från farmen och våra liv ändrades totalt. Jag satt i vårt nya hus vid ett stort fint piano som han köpt åt oss, och jag fick chansen att träffa folk som Elvis Presley, Little Richard, Chuck Berry, George Jones, Tammy Wynette och en massa andra. Musikaliskt älskade jag Patsy Clines röst men jag fick ingen chans att träffa henne innan hon dog. Men Loretta Lynn är en god vän. Jag känner veteranerna, de nya träffar jag mer sällan. Varifrån tror du att din brors demoner kom? – På 50-talet hade vi inte samma kunskap om droger och dess effekter. Inte ens läkare visste. Jag tog sömnpiller för att läkare ordinerade mig att ta dem, de visste inte hur beroendeframkallande de var! Och all denna okunskap drabbade folk som min bror, Elvis, George Jones och många andra. De turnerade och folk gav dem saker för att kunna uppträda, för att kunna sova och för att kunna fungera normalt. Visst dök det senare upp grupper som närmast ”planerade” att vara ”wild and crazy guys” och ha den livsstilen, speciellt på turné, men den första generationen hade ett så hektiskt tempo att de bara försöka klara sina åtaganden. I dag vet jag att det är bättre att må dåligt och kanske göra ett svagare framträdande än att ta ett kemiskt piller för att vara på topp. För det håller inte. Man måste kunna känna hur man mår. Man kan inte skylla på okunskap i dag. Du skriver låtar själv men också ihop med andra. Vad har dina co-writers som du saknar och vice versa? – Man lär sig av alla samarbeten. Två kreativa människor är ibland bättre än en. Två sätt att se på saken ger variation. Jag har inga problem med att dela rampljuset med någon. Som syster till Jerry Lee Lewis vande jag mig vid det för mycket länge sedan. Och om jag behövde bli mer ödmjuk hände det under det år som jag spelade in ett album och turnerade med Van Morrison. På tal om det: Van har ett rykte om sig att vara rätt sur och svår att arbeta med. Hur upplevde du honom? -Han är väldigt oförskämd mot människor och väldigt misstänksam – förmodligen som resultat av hur lurad han blev av branschfolk när han var ung. Men när jag arbetade med honom behandlade han mig bättre än någon annan någonsin har gjort. Jag förstår att det inte är vad man förväntar sig att höra. Men det han gjorde för mig, som hjälpte mig så mycket, är att ge mig ett stort ansvar. Jag var tvungen att väldigt snabbt få känsla för en massa olika sorters musik. Och jag visste inte att jag hade det i mig. Men han visste. Så jag kunde säga ”det där klarar jag inte” och han sa ”jo, du kan”! Och nu tänker jag hålla på tills jag är 80 år gammal! tillbaks